1 år sedan jag tänkte ta mitt liv

Den senaste tiden har jag fått ångest blixtar i magen när jag tänker tillbaka på livet. I skrivandes stund mår jag bra, men behöver få sätta ord på känslor jag dragit runt med så länge. Jag har varit rätt sluten i bloggen, inte varit mig själv "sådär öppen" som jag alltid varit. Nu tänker jag köra mitt race här inne och printa ner precis allt jag känner vare sig de är bra eller dåliga saker. Vi börjar med en rätt tung text om livet.

Jag inser att jag aldrig riktigt levt. Redan i 13 års åldern sattes jag på behandlingshem, sedan dess har hela livet kantats av upp och nedgångar. Flyttade från den ända platsen som jag kallat hem och sedan dess aldrig känt mig hemma. I över 15 år nu har jag levt med ångesten att bo här, flyttade från Stockholm när jag var 19 år. Jag har aldrig trivts här i Norrtälje, aldrig känt mig hemma och dom senaste 6 åren har jag kapat livet utanför hemmets dörrar helt - Jag lever inte längre, eller rättare sagt jag har aldrig levt. Jag blev bestulen på mina tonår, och när jag flyttade från Stockholm har ingenting känts rätt. 34 år av mitt liv har varit totalt meningslösa, inget hittills har gett mig en mening att leva.

Varje gång jag försökt att leva "lite" så är det alltid någon som missunnat mig. Jag har inte kunnat få gå på event i lugn och ro och bara få ha kul, aldrig kunnat åka på en utlandsresa och koppla av. Jag har bara suttit här, blivit äldre, hunnit bli mamma, men livet utanför passerar. Jag saknar livet, jag saknar Stockholm. Jag ångrar så mycket att jag flyttade därifrån, jag skulle aldrig ha kommit hit. Dom här åren har förstört mitt liv mer än något behandlingshem eller situation i Stockholm någonsin gjort. Människorna jag träffat här har aldrig varit äkta och kärleksfulla. Åren här har försatt mig i djupare depressioner än jag någonsin kunnat föreställa mig. Livet har runnit ur mig och jag känner inte glädje för något. Jag märker hur jag förändrats. Jag skrattar aldrig längre, umgås inte med någon, ringer aldrig till vänner eller ens min mamma. Ser inte fram mot högtider längre, firar inga födelsedagar, ingenting. Anledningen är för jag känner mig död inombords. Så pass död att om dom få jag har kvar i mitt liv hade försvunnit så hade jag inte reagerat - Jag känner ingenting, helt empatilös i mina känslor idag.

Med handen på mitt hjärta, vet ni hur många gånger jag gått i tankarna att ta mitt liv för att slippa leva en dag till i den här staden och det här meningslösa livet. I november 2018 försökte jag faktiskt, min man kom precis i tid för att slå undan flaskan och tabletterna. Det har nu gått 1 år sedan den dagen och fortfarande känner jag inte någon lust för livet. På 2 år har jag inte klivit utanför dörren knappt. Jag tror jag kan räkna på mina fingrar, förutom när jag springer ner på dagis och hämtar hem barnen. När jag väl försökt se fram mot att ta mig ut genom dörren så har alla andra satt käppar i hjulet. Vägrat ta barnen en stund, tycker inte jag förtjänar att komma ut lite och träffa andra människor. Om ni visste hur många gånger jag suttit och gråtit floder, önskar att jag bara kunde få komma härifrån, få leva lite på de sätt jag själv önskar och vill. Men jag är fånge i mitt egna hem i en stad jag kräks på.

Jag har bra dagar givetvis, jag älskar att blogga och göra allt jag gör på nätet "that's my thing". Men jag lever inte ut den drömmen jag jobbat för. Jag sitter bara här ser alla andra göra dom där roliga sakerna. Dom få gångerna jag kommit iväg , har egentligen varit ett levande helvete. Telefonen som plingar konstant : när kommer ni hem, ta era barn osv. Så bakom de där leendet på röda mattan ligger stressnivån på tusen och det enda man har haft i tankarna på är att skynda hem. Jag har nog inte njutit av någon tillställning vad jag kan minnas. Det har slutat med att jag inte ens tacka JA till några inbjudningar längre, utan väljer att stanna hemma och isolera mig ännu mer.

Har jag självmordstankar idag? JA dom kommer och går. Dom dyker upp när jag minst anar, gärna såhär på kvällarna när jag lutar mig tillbaka och tänker på dagen som varit. Då kommer känslan av hopplöshet. Jag mår illa av dagarna, hatar dom, vill helst bara packa en väska och kliva ut genom den här dörren och aldrig mer se tillbaka - Så enkelt är det inte. Jag känner mig fånge och därför vill jag fly, och när jag inte kan fly så kommer önskan om att få somna in och slippa vakna i morgon och ta mig igenom ännu en dag som inte skänker mig någon livslust.

Jag känner mig oerhört naken när jag skriver det här inlägget, jag som utåt sätt i bloggen är stark och drivande. Men jag är inte mer än människa och jag har också svagheter. Jag vet att jag är en enormt stark tjej, fruktansvärt driven, jag imponerar på mig själv många gånger. Men trots den sidan, så har livet i sig inte gett mig något tillbaka att vara lycklig och glad över - Det är två skilda saker. Jag är en superwomen i en lost world om ni förstår. // Kärlek till er alla

Gillar

Kommentarer

ann-sofie
ann-sofie,
jag förstår dig, du skriver så fantastiskt bra och formulerat och förstådd. jag själv har 3 barn och bor i en skithåla som jag aldrig tar mig ut genom dörren. Jag avskyr för de mesta allt och jag ångrar mig själv otroligt mycket. Jag önkar att jag aldrig tog de steget och flyttade hit från början, missförstå inte mig jag älskar min man och barn otroligt mycket men jag ångrar riktigt djupt att jag flytta hit från en mycket större stad. Jag hade ett sånt otroligt bra liv där trots mycket skit men de underbara var att jag var mig själv trots allt negativt som hände mig under tiden., folk kan kalla mig korkad eller säga till mig hur fan kan du ångra din familj och så vidare. Men så är de jag ångrar mig fruktarnsvärt mycket jag borde ha tänkt klokare och stannat kvar och inte tagit steget ut hit!
tack för sån fin förståelse text.

Brukade följa dig på bloggen och sedan facebook 😊
Yolanda
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229