FÖRLOSSNINGSDEPRESSION

Förväntningarna när man väntar barn är stora, vi blir invaggade i bilden av en tid inlindad i rosa bomull. Massa mys, gos, kärlek, mer mys och gos och förhoppningen av att livet skall komma att kännas KOMPLETT.

Jag har genomgått två förlossningar under 2016 & 2017. Det skiljer exakt 12 månader och 2 veckor mellan mina fantastiska pojkar "det finaste som hänt mig". När jag fick reda på att jag var gravid första gången var mina förväntningar på bebislivet skyhöga. Under uppväxten har man alltid fått höra att livet med barn är det bästa, att det inte finns något som toppar känslan att bli mamma. Alla känsla bortom TOTAL LYCKA är en skam, något en mamma bör skämmas över att känna. Därför är det få mammor som vågar öppna upp sig om förlossningsdepressioner.

Ingen berättade för mig hur jobbigt livet som nybliven mamma skulle bli. Hur som sömnlösa nätterna skulle komma att påverka den psykiska hälsan, hur kroppens förändring skulle ge mig ett mindre bra självförtroende och känna en stor osäkerhet i mina klädval. Ingen berättade hur svårt det skulle vara att uppnå bilden av den "perfekta" mamman som vi hela tiden serveras med i form av härliga bilder på nätet. Alla ser lyckliga ut, har dom perfekta hemmen, perfekta bebisarna, perfekta baby rummen, dyra barnkläder, lyxiga nappflaskor, perfekta nyförlösta kroppar utan skavanker. Ni förstår!

Efter att jag fött min andra son 5 september 2017 så dröjde det ca 5 månader innan min verklighet sjönk in. Innan hann jag inte fundera så mycket. Hade genom gått en graviditet, fött min första son och bara några veckor efter första förlossningen var det dags att ställa sig in på en ny graviditet. Jag hann aldrig fundera så mycket över livet eller hur "jag" mådde i hela processen. Men när sista graviditeten var avslutad så började verkligheten hinna ikapp. Min kropp var trött, mina sömnproblem som jag hade innan jag blev mamma förvärrades, mina behov av att ha lugn och ro runt mig var som bortblåst, mitt hem gick från att kunna slicka golven till att bara hinna ta hand om det viktigaste. Jag har lagt mina egna behov åt sidan eftersom barnen alltid går först "givetvis".

Jag började tappa livsgnistan, jag började känna att livet inte var roligt längre, jag kände mig trött och fast. Jag förstod inte att jag successivt sjönk in i en förlossningsdepression i samband med den utmattningen jag redan bar på. Jag hade ofta tankar som en en mamma absolut inte "bör" ha enligt alla som inte lidit av förlossningsdepression - Jag började ångra föräldraskapet.

Jag började ifrågasätta mitt val av att skaffa familj. Jag började känna att jag var allt annat än lämpad för att vara mamma, kände mig värdelös, kände mig fångad och kunde inte någonstans i vardagen njuta av tillvaron. Min värld föll samman - Var det såhär det skulle kännas att skaffa barn?? Alla har ju alltid sagt hur underbart det skulle vara, hur allt annat skulle kännas oviktigt. Här satt jag med den största lyckan enligt alla och kände att jag bara ville fly och aldrig mer återvända.

Jag älskade mina barn, givetvis gjorde jag det, men jag förstod aldrig varför jag inte kände den där harmonin till mitt nya liv, förstod aldrig vart den där enorma lyckan tagit vägen. Vad jag inte förstod var att jag led av förlossningsdepression, att mitt tillstånd aldrig hade med mitt föräldraskap eller nya roll som mamma att göra, utan att både hormoner och den snabba omställningen i livet gjorde att jag inte hann med sinnesförändringen.

Skuldkänslor

Det värsta av allt var att jag inte pratade med någon om mitt tillstånd och hur jag kände dagligen. Hur förklarar man för folk att man konstant kände att man begått ett misstag? Jag led dagligen av enorma skuldkänslor som inte gjorde det lättare att komma ur depressionen. Jag stod konstant med piska på mig själv och kallade mig själv för värdelös. Kände att jag inte förtjänade att vara mamma till mina älskade pojkar.

Men... när jag förstod vad det hela handlade om förändrades så mycket, jag slutade lägga skuld på mig själv och tog istället hjälp av omgivning med avlastning för att få tid att låta livet falla på plats i lugn och ro. Det har tagit lång tid, men familjelivet och min roll som mamma faller på plats för varje dag som kommer.

Jag vill poängtera extra mycket att mitt sinnestillstånd aldrig har påverkat kärleken för mina barn eller att jag inte tagit hand om dom, pussat på dom, kramat på dom och gett dom allt som behöver. Jag har agerat precis som vilken mamma som helst, alltid funnits där och sett till deras behov. Dom var från första stund det finaste i mitt liv. Men jag var inte beredd på verkligheten, jag var inte beredd på alla känslostormar, hur sömnlösheten skulle påverka mig som redan är bipolär. Jag var inte beredd på hur mycket jag skulle sakna mitt vuxna liv mellan varven. Det blev helt enkelt en känslomässig krock hos mig som ingen varnade mig för - det handlade aldrig om barnen. Att jag ångrade mitt beslut att skaffa barn under själva depressionen handlade inte om att jag inte älskade dom, utan för jag kände att jag ville göra om och göra rätt. Jag ville vara bättre förberedd på allt som skulle komma så jag kunnat ge mig själv och min familj en realistisk start. Ni som själva drabbats av förlossningsdepression eller känner någon vet vad jag pratar om.

Idag mår jag bra, idag kan jag se livet som mamma som en guda gåva. Allt jag borde varit mentalt förberedd på innan, har jag fått lära mig medan pojkarna var här. Idag förstår jag att ingenting kan vara perfekt. Det vi matas med via sociala medier "den perfekta familjen, den perfekta mamman" existerar inte. Jag kommer ha dagar jag brister, medan jag andra dagar är super Women. Jag har förstått att livet som förälder handlar 80% om hårt slit, mycket engagemang, sömnlöshet, sjukperioder, stökigt hem. Dom fina stunderna som är inlindade i rosa bomull finns såklart där, men dom är långt ifrån 100%.

Det finns säker PK morsor som kommer glida in här och peka finger efter detta inlägg, säga att jag inte förtjänar att vara mamma om jag ens kunnat känna ånger ens en sekund av tiden. Till er som ens tänker tanken på att döma en annan mamma TA ER I BRASAN. Fler föräldrar borde informera om att livet som nybliven förälder inte är som på Instagram. Fler borde få vetskap om hur verkligheten för så många nyblivna mammor faktiskt ser ut. Vi måste ta bort skuldkänslorna kring ett problem som drabbar upp till hälften av alla mammor. För mig var skuldkänslorna värst, jag önskar att någon förklarat för mig att det är fullt naturligt att känna dom här känslorna ibland. Jag har fått luska ut det själv, vilket tagit mig så mycket längre tid att ta mig ur tillståndet.

Släpp skammen kring förlossningsdepression

#föräldrarlivet #förlossningsdepression #depression #ångest #skuldkänslor #familjeliv #bebis #familjelivet #mamma #mammablogg #förlossning

Gillar

Kommentarer

HallonMia
HallonMia,
Tack för ett ärligt inlägg. Jag och sambon längtar otroligt efter barn och försöker allt vad vi kan och just sånna här texter är så otroligt viktiga att få ta del av redan innan man blir föräldrar ♥️nouw.com/hallonmia
Jellicas
Jellicas,
Varsågod ♥️
Jag hoppas att den dagen ni skaffar barn, att du inte drabbas av förlossningsdepression. Däremot är det alltid bra att vara informerad och förberedd på att allt kanske inte blir som man tänkt sig, kan man ha en realistisk bild så klarar man sig nog bäst ♥️

All lycka till och hoppas ni ska snart ska få bli föräldrar
nouw.com/jellicas
Flisan
Flisan,
så viktigt ämne
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229