• Psykisk ohälsa

    Stressen har skadat mig på lång sikt

    Över ett år har gått och tankarna kring bloggen har både varit positiva samt negativa. Har funderat ungefär 100 gånger på att lägga ner allt efter 13 års hårt slit. Det är jobbigt att ha tydliga mål med bloggen, men hela tiden behöva stoppa dess utveckling. Det känns som jag senaste åren jobbat i motvind. Det kanske inte är något ni läsare ser, men bakom kulisserna brottas jag konstant med motgångar som gör att jag inte bara kan köra fullt ut och lyckas med koncepten jag bygger upp. 

    Jag har dock insett att min utmattning påverkar mer än jag trott. När man gått i utmattning samt enorm stress under en längre tid så börjar hjärnan ta stryk. Man kan inte längre fokusera så som man gjorde innan. När jag försöker ta tag i dom sakerna jag älskar att hålla på med så samarbetar inte min hjärna lika bra med mig. Varje gång jag sätter mig här vid bloggen exempel så stirrar jag mig blint på skärmen. Jag har så mycket jag vill skriva, så mycket kreativitet som jag vet finns, men hjärnan lyssnar inte på mina kommandon. Jag är säker på att det är utmattningen som orsakat det här tillståndet och känslan blir att jag “tappat allt”.

     

    Långvarig stress skapar ett slitage på hjärnan, som utan chans till återhämtning inte hinner läka och återfå sin normala kapacitet. Stressen försätter kropp och hjärna i ett slags konstant alarmtillstån, det gör att korttidsminnet snabbt hamnar ur funktion.

    Forskning visar att stresskadorna finns kvar så länge. Efter sju år är hjärnan fortfarande starkt påverkad. Många försöker gå tillbaka till arbetet och den belastningsnivå de hade innan de blev sjuka, men det fungerar sällan


    Men jag tänker inte ge upp, jag vet att allt som behövs är återhämtning. Jag är fullt medveten om att en sådan enorm psykisk krasch som jag utsattes för kanske kan komma att ta år att reparera “om det ens räcker”. Jag får helt enkelt acceptera mitt tillstånd just nu och försöka hitta små lösningar för att fortfarande hålla mina intressen vid liv. B.la ska jag höra med kommunen om förlängda dagistider till barnen. Jag tror att både jag och barnen behöver det. Jag för att få återhämta mig i lugn och ro, barnen för dom behöver mer stimulans som jag annars inte orkar ge dom i mitt tillstånd. Trots mina enorma svackor från dag till dag så vet jag vilket fantastiskt liv jag har framför mig. Jag tvekar inte en sekund på mig själv, jag vet att jag kommer resa mig som jag alltid gjort under hela mitt liv.

    // Kärlek till er alla